Bentetastic

Nej, nu kommer det ett riktigt deprimerande inlägg men jag känner att jag måste få skriva av mig. Jag måste få ur mig alla känslor och rädslor som jag bär med mig just nu.

 

Jag har förlorat en människa, jag sörjer. Men jag sörjer konstigt. Dör en person så är det slut, finito. Det spelar ingen roll hur många gånger jag tänker på "Hade jag kunnat ändrat på något?". Men nu är det inte så, jag sörjer en person som finns kvar, som jag kommer att se ibland.

 

I 4 år, så var han vid min sida. Även om vi satt vid varsin dator så hade jag han där. Mådde jag dåligt, så var han där, ville jag bara slö snacka så var han där, titta på en film, spela ett spel. Nämn vad ni vill, han var ändå där. 

Jag hade underbart sällskap, vi har skrattat, vi har bråkat, vi har gråtit. Nu är han inte här längre. 

Saknaden är enorm och ibland vet jag inte vad jag ska göra. 

 

Jag har mitt jobb, det håller mig flytande. Men det är en pina att gå dit, för på samma sätt som det håller mig flytande så ger det mig heller inte tid att sörja. 

 

Hur lång tid kommer det att ta? 

Kommer jag någonsin kunna bo i den här lägenheten och känna att det är mitt hem? Det här skulle vara vårt hem, vi skulle göra detta till ett hem. Visst, vi har vissa lådor kvar. Vi har böcker som inte har kommit upp i någon hylla, men det närmade sig. Det närmade sig ett hem. Här skulle vi bo. Men inte längre... Nu ska jag bo här, själv. 

 

Alla klämmer ur sig till mig "Det kommer bli bra, det kommer kännas bättre etc etc". Tror ni inte att jag vet det? Tror ni inte att jag har hört dom orden förut? Men fattar ni inte att just nu, är det som att hälla vatten på en gås. Jag tar inte till mig ett enda ord. 

 

Pappa är bra, pappa säger bra saker. Han säger "Var stark, det är jobbigt. Ta ett steg i taget, en dag i sänder och var stark". Det är inga uppbrotts-klyschor han säger till mig.Visserligen så är säkert just dom där orden klyschor på sitt eget sätt, men ingen annan säger så till mig.

 

Jag är relativt ny i en stad där jag inte känner många, vem har jag att umgås med när ensamheten blir för påträngande? Jag har ett arbete och ett ansvar, jag kan inte bara åka iväg någonstans och bli omhändertagen. 

Det krävs för fan nästan ett års planerande innan jag ens tar mig till Norge. 

 

Sen så känner jag mig själv för väl, jag vet hur svår jag är att älska. Jag är definitivt svår att leva med. Jag är krävande, jag blir jävligt grinig om jag har för lågt blodsocker och jag är världens bitch ibland. Jag kan vara en rejäl slarver och jag kan vara lat för att sen andra dagen vara speedad och vilja få saker gjort på en gång. Jag är världens oromantiskaste människa, jag kan vara jätte dålig på att visa känslor och ens ge ömhet. Vem fan ska stå ut med mig?! För att inte tala om mina tillitsproblem. Jag har för fan t.om svårt att lita på mina närmaste människor.

 

Ska jag lära känna någon annan nu? Måste jag gå igenom och berätta allt jävla skit som har hänt mig, igen?!

Hur fan ska jag palla gå igenom allt det där igen?

 

Jag vet att ingenting är definitivt, ingenting förutom döden. 

Men det är fortfarande sååå jobbigt. 

 

Jag måste vissa saker nu, för att jag ska få må bra i framtiden. Jag måste ta reda på vem jag är, när jag är själv. jag måste verkligen verkligen lära mig att lita på människor. Jag kan inte gå runt och tro att jag ska bli sårad eller dylikt av alla. Vad är det för liv? 

Vad är det för liv att vara rädd för allt som kan hända?

Jag vill inte leva så. 

 

Nu vart det en lång och osammanhängande text, det är troligtvis mycket stavfel och det här var enbart för att jag behövde ventilera lite. Det här är inte ens 20% av det som pågår i min hjärna.